Arting Starvist

Persona 4 gag comic av Gigi

Vissa morgnar ska jag bara hålla mig så långt borta från Twitter som jag kan. Det här var en sån morgon. 

Av självklara anledningar följer jag en hel del serietecknare och en av dem länkade det här blogg inlägget som försöker avromantisera ideén om den svältande konstnären. Ett nobelt mål om något, eller hur? Det måste finnas många tecknare runt om i världen som bor i mammas källare och pantar burkar för att ha råd med mat och om alla dessa slackers bara kunde fatta att man behöver ett Riktigt Jobb innan man ens ska försöka stå på sina egna två tuschpennor skulle världen vara en så mycket bättre plats. 

Jag håller inte med.

Först och främst... är inte det här väldigt självklart? Tecknarbranschen är inte lätt att överleva i och jag hoppas att dem av oss som är envisa nog att lyckas vet precis vad vi behöver göra för att nå våra mål. Vi är inte korkade, vi kan inte vara korkade för då skulle vi aldrig överleva - och något så självklart som att skaffa ett jobb så vi kan betala hyran tror jag de flesta har förstått från första början. Det är Överlevnad 101 och det faktum att författaren tycker vi "behöver prata mer om det" som om det vore kronisk depression eller alkoholism (två saker man också kopplar samman med svältande konstnärer) får mig att undra om det inte är så att de vill skryta om hur duktiga och ansvarsfulla de är. Det har ingenting att göra med att upplysa den stora massan för jag tror att den stora massan redan vet. Vi har också räkningar att betala.

Sen har vi det andra problemet: det är inte alla som kan jonglera ett riktigt jobb och samtidigt satsa på sin tecknarkarriär. Flera av mina vänner har slutat kämpa för att de fastnade i 9-5 träsket. Andra har varit djupt deprimerade för att det helt enkelt inte finns tid över till att sätta ihop en portfolio, ännu mindre jaga de få illustratörs och tecknarjobb som dyker upp. Jag är en av dem som fick nog och slutade, vilket naturligtvis lett till att jag inte haft mycket till inkomst de senaste fyra åren men jag har å andra sidan överlevt. Jag har varit tvungen att jobba hårdare än vad jag gjorde när jag hade en fast inkomst, jag har blivit starkare, smartare, mer uthållig än jag någonsin hade varit om jag hade fortsatt jobba i den bransch jag var i innan jag blev tecknare på full tid.

Det är så individuellt. En del av oss kan klara av att sköta ett dagsjobb och satsa på teckningen på sidan av. Andra löser det på andra sätt, genom generösa vänner eller föräldrar eller genom att jobba arslet av oss så vi kan betala de räkningar vi har. Att se en lösning som bättre än en annan är för mig fruktansvärt elitistiskt och om du jobbar som illustratör så ska du inte behöva någon annans validering för dina livsval.

Jobba på Ica om du vill. Panta burkar om du vill. Huvudsaken är att du gör det som fungerar bäst för dig.