Hej då, The Ark

Vaknade imorse med konfetti i håret och en djup känsla av vemod.

bild stulen utan skam från vk.se

För sisådär elva år sen ungefär såg jag The Ark för första gången. Min kusin jobbade som kamera-assistent (eller nåt, jag vet fortfarande inte riktigt vad han gör) och fixade in mig i publiken på "Toppen". ZätaTeve. Ni vet. Tidigt 2000-tal. 

I alla fall. Det var The Ark och kanske Caesar's Palace och jag visste inte vilka nån av dom var men det kvällen, med revbenen tryckta mot kravallstaketet och Ola Salo's skrev en liten meter från mitt femtonåriga ansikte... något förändrades då. Och sen fick jag tag på första plattan och efter det var ingenting sig likt. Jag kan utan tvekan säga att The Ark räddade livet på mitt lilla tonårsjag, det finns inget annat sätt att se på det och deras musik fortsätter att ge mig styrka. Hela tiden. Varje dag. Jag är ingen Angelhead, den gången på ZTV var första och upp till igår enda gången jag såg dem.

Men ändå.

Jag vet inte om man kan kalla konserten på Grönan igår kväll för en konsert. Mer ett väckelsemöte. En orgie, kanske. En hejdundrande avskedsfest för ett band som lyckades med exakt det de ville uppnå. Det var personligt, det gick rätt in i själen och jag, som inte ens gråter när Bambis mamma dör, fällde ett helt sjok med tårar. Hur det började. "Tell me this night is over" som jag spelade sönder under gymnasiet. Testamentet till oss, nu när dem gör slut och vi måste ta över.

Det slog mig igår, lite före konfettin, före inropen, kanske till och med innan sista låten... Ola Salo är vår generations Freddie Mercury, vår Sid Vicious som inte gick ner sig i image-träsket utan reste sig till ännu högre höjder. Kanske var det "My Way" som gjorde det men jag gick därifrån med känslan av att ha sett en legend. En Gud, kanske.

Hej då, The Ark. Tack för allt.