Type is everywhere

  

Ambition för 2012 #001 - Typografi.

Vi som försvann

Skins Gen 1 representerar tonåren bäst ändå.

 

Kanske har det något att göra med att jag är närmare 30 än 20 nu. En sån där grej man bara går igenom kanske, en decenniumkris eller så. I vilket fall som så har jag upptäckt mycket det senaste året eller så, saker som man inte ens tänkte på då det begavs sig. Inte efter heller, inte förrän nu tydligen. Små saker som förändrar ens världsbild något katastrofalt.

Facebook har mycket med det att göra. Människor försvinner inte längre som de brukade göra, det är så lätt att uppdatera ens bild av hur ens klasskompisar är nu för tiden och jag tror att bilden av Då lätt krockar med all ny information. Som att min lågstadie-kille är pappa nu. Som att ungarna i min klass är gifta och etablerade och så väldigt mycket nästan-30. En del saker förändras aldrig, förstås, men det gör det nästan värre.

Man tror att man vet så mycket och så kommer Facebook och förstör allt.

För tio år sedan hade jag precis börjat på den karriärstigen som slutligen skulle komma att knäcka mig. För tio år sedan hade jag varit ihop med min första riktiga kille i en månad nånting, samma kille som nu är gift och har en dotter. För tio år sedan var jag en del av någonting, en grupp människor som åtminstone hade ett par ytliga saker gemensamt och som jag nu inte har någon kontakt med alls. Inte på flera år och kanske borde jag men å andra sidan... varför bry sig? Så mycket förändras. Vi är inte samma människor längre. Vi är inte dem vi trodde vi var. 

Ibland undrar jag. Tänker de på mig? Nån gång ibland bara, dyker jag upp i deras tankar? Undrar de hur jag har det? Om jag lever? Vad det blev av mig? Jag undrar. Jag undrar ofta och ibland tänker jag att kanske, kanske jag ska sätta mig och skriva ett oskyldigt mail. Säga hej. Hur är det? Hur har du det? Det är jag. Det var längesen.

Men det händer såklart aldrig. Vissa saker förändras inte.

Urbanears Plattan from Urbanears on Vimeo.

 Den där varma och mysiga känslan man får när man inser att de bästa hörlurarna man någonsin sett kommer från ens egen stad. Tänker definitivt plocka upp ett par Plattan nästa gång jag har råd.

Arting Starvist

Persona 4 gag comic av Gigi

Vissa morgnar ska jag bara hålla mig så långt borta från Twitter som jag kan. Det här var en sån morgon. 

Av självklara anledningar följer jag en hel del serietecknare och en av dem länkade det här blogg inlägget som försöker avromantisera ideén om den svältande konstnären. Ett nobelt mål om något, eller hur? Det måste finnas många tecknare runt om i världen som bor i mammas källare och pantar burkar för att ha råd med mat och om alla dessa slackers bara kunde fatta att man behöver ett Riktigt Jobb innan man ens ska försöka stå på sina egna två tuschpennor skulle världen vara en så mycket bättre plats. 

Jag håller inte med.

Först och främst... är inte det här väldigt självklart? Tecknarbranschen är inte lätt att överleva i och jag hoppas att dem av oss som är envisa nog att lyckas vet precis vad vi behöver göra för att nå våra mål. Vi är inte korkade, vi kan inte vara korkade för då skulle vi aldrig överleva - och något så självklart som att skaffa ett jobb så vi kan betala hyran tror jag de flesta har förstått från första början. Det är Överlevnad 101 och det faktum att författaren tycker vi "behöver prata mer om det" som om det vore kronisk depression eller alkoholism (två saker man också kopplar samman med svältande konstnärer) får mig att undra om det inte är så att de vill skryta om hur duktiga och ansvarsfulla de är. Det har ingenting att göra med att upplysa den stora massan för jag tror att den stora massan redan vet. Vi har också räkningar att betala.

Sen har vi det andra problemet: det är inte alla som kan jonglera ett riktigt jobb och samtidigt satsa på sin tecknarkarriär. Flera av mina vänner har slutat kämpa för att de fastnade i 9-5 träsket. Andra har varit djupt deprimerade för att det helt enkelt inte finns tid över till att sätta ihop en portfolio, ännu mindre jaga de få illustratörs och tecknarjobb som dyker upp. Jag är en av dem som fick nog och slutade, vilket naturligtvis lett till att jag inte haft mycket till inkomst de senaste fyra åren men jag har å andra sidan överlevt. Jag har varit tvungen att jobba hårdare än vad jag gjorde när jag hade en fast inkomst, jag har blivit starkare, smartare, mer uthållig än jag någonsin hade varit om jag hade fortsatt jobba i den bransch jag var i innan jag blev tecknare på full tid.

Det är så individuellt. En del av oss kan klara av att sköta ett dagsjobb och satsa på teckningen på sidan av. Andra löser det på andra sätt, genom generösa vänner eller föräldrar eller genom att jobba arslet av oss så vi kan betala de räkningar vi har. Att se en lösning som bättre än en annan är för mig fruktansvärt elitistiskt och om du jobbar som illustratör så ska du inte behöva någon annans validering för dina livsval.

Jobba på Ica om du vill. Panta burkar om du vill. Huvudsaken är att du gör det som fungerar bäst för dig.

 

THIS DAY IN HISTORY: 1963

"A MAN living with his GRANDDAUGHTER in a JUNKYARD abducts two SCHOOLTEACHERS and VANISHES."

- Dalek Thay @ Twitter

Känns som rätt dag att titta på William Hartnell. 

Om deckare och konsten att blogga

För ungefär tre minuter sen började jag titta på BBC's "Sherlock" och i en av de allra första scenerna i det allra första avsnittet får Watson rådet att blogga om sin vardag för att lättare återställa sig till det dagliga samhället.

Det fick mig att börja tänka så mycket att jag satte mig här för att skriva istället för att se resten av avsnittet. Jag har försökt blogga i många år men som är tydligt bara av det här försöket (ett nummer jag helst inte vill tänka på) så gör jag inte rätt. Jag har bloggat på svenska och engelska, om mitt jobb och serier och politik men ingenting har riktigt fastnat. Ingenting stannar längre än ett inlägg eller två och sen känner man sig som en förlorare för man måste ju uppdatera så ofta.

Det säger dem som pratar om "professionellt bloggande" i alla fall, varför nu det är en sak.

När jag var liten skrev jag dagbok och upp till för något år sen kunde jag ordspy på LiveJournal närhelst jag ville. Kanske är det vad jag ska ha den här bloggen till, som ett utlopp istället för någon pretentiös idé om Vad Folk Vill Läsa. Jag kan ju skriva uppenbarligen och de få människor som jag berättar något för tycker att jag lever ett intressant liv. Att jag har saker att säga.

Så... jag antar att det här är det där hejet som aldrig verkar komma vid rätt tillfälle.

Hej. Välkommen till min vardag, vem du än är. Jag hoppas vi kommer ha det bra tillsammans.

Snacka om nyheter

I en värld besatt av kändisskap (oberoende av vad dessa kändisar gjort för att förtjäna det) är det kanske inte alltid så konstigt att icke-nyheter hamnar på löpen. Det kanske inte är så viktigt för den stora massan att Kim Kardashians äktenskap inte överlevde längre än en guppy i ett skitigt akvarium (även om Salman Rushdie's twitter-limericks gjorde det hela lite bättre) men jag kan ändå erkänna att det finns nån form av nyhetsvärde i det. Något har ju ändå förändrats, status quo gäller inte längre och för någon, någonstans är det här Viktig Information.


Sen har vi scoop som detta:

"STEPHEN FRY TWEETS ABOARD DIVERTED QANTAS A380 IN DUBAI"

Man kan säga många saker om ett reportage som detta men jag tror knappast att det kan räknas som nyheter. Samtidigt rapporterar The Telegraph att den totala vikten av Internet kan jämföras med vikten av en stor jordgubbe. Vi lever synnerligen i spännande tider!