Skins Gen 1 representerar tonåren bäst ändå.
Facebook har mycket med det att göra. Människor försvinner inte längre som de brukade göra, det är så lätt att uppdatera ens bild av hur ens klasskompisar är nu för tiden och jag tror att bilden av Då lätt krockar med all ny information. Som att min lågstadie-kille är pappa nu. Som att ungarna i min klass är gifta och etablerade och så väldigt mycket nästan-30. En del saker förändras aldrig, förstås, men det gör det nästan värre.
Man tror att man vet så mycket och så kommer Facebook och förstör allt.
För tio år sedan hade jag precis börjat på den karriärstigen som slutligen skulle komma att knäcka mig. För tio år sedan hade jag varit ihop med min första riktiga kille i en månad nånting, samma kille som nu är gift och har en dotter. För tio år sedan var jag en del av någonting, en grupp människor som åtminstone hade ett par ytliga saker gemensamt och som jag nu inte har någon kontakt med alls. Inte på flera år och kanske borde jag men å andra sidan... varför bry sig? Så mycket förändras. Vi är inte samma människor längre. Vi är inte dem vi trodde vi var.
Ibland undrar jag. Tänker de på mig? Nån gång ibland bara, dyker jag upp i deras tankar? Undrar de hur jag har det? Om jag lever? Vad det blev av mig? Jag undrar. Jag undrar ofta och ibland tänker jag att kanske, kanske jag ska sätta mig och skriva ett oskyldigt mail. Säga hej. Hur är det? Hur har du det? Det är jag. Det var längesen.
Men det händer såklart aldrig. Vissa saker förändras inte.
